Juldeppig
Julen, mer känd som glädjens tid. (Yeah right?!)
Julen, när man ska ge och inte ta. (jag ger alltid mer än jag själv har råd med, både fysiskt och psykiskt)
Julen, när alla bryr sig. (om att handla meningslösa julklappar och äta god mat ja..)
Jag har aldrig riktigt tänkt på de som nu men julen är egentligen en dyster tid. Att inte alla människor ser hur dumma dom blir när dom slösar bort deras hårt ihop sparade pengar för julklappar. Människorna blir så glada när dom ger bort saker men dom ser inte dom få människor som varken kan ge eller få. Dom ser inte dom människor som mår dåligt innerst inne, eller dom människor som egentligen bara vill dö. Ja, tro de eller ej så är ju årets "gladaste" tid även den tiden då flest människor i begår självmord. Förstår mig på dom. Även fast man är omringad av människor så känns de ändå som att man står där helt själv. På senare tid har jag insett mitt misstag, jag är för snäll. Jag låter andra människor manipulera mig och utnyttja mig. Hur kan jag vara så dum, att jag inte ens ser vilka som är mina riktiga vänner eller vilka som bara utnyttjar mig. Jag börjar tvivla på mig själv, på mitt liv, på min omgivning. Har inte vågat mig ut ut mitt rum på några dagar nu. Mina föräldrar skäller bara på mig så fort jag kliver utanför dörren. Jag är ju så misslyckad, så dum. Jag va ju bara ett misstag ändå. I hela mitt liv har jag blivit nedtryckt i skoskaften av min omgivning. Mobbad nästintill hela grundskolan, på gymnasiet blev de lite bättre men inte nog bra.
Jag lägger mig i sängen på kvällen. Ligger i fosterställning, med täcket draget över huvudet. Tårarna rinner ner på lakanen. Jag tänker på mina föräldrar, som jag osäkert nog tror älskar mig. Jag tänker på mina vänner. Som jag mot förmodan tror jag har. Jag tänker på hur jag en dag bara ska sätta mig bakom ratten på bilen. Känna på ratten, starta stereon och höja volymen på favoritlåten. Sen bara gasa mig så långt bort jag kan från allt. Känna bilen kränga i kurvorna. Känna hur man ligger på gränsen, känna G-krafterna ta tag i dig och trycka dig mot ryggstödet. Jag vill se hur hastighetsmätaren letar sig mot högre mål innan bilen och jag ger med oss. Jag höjer musiken mer, jag blundar och släpper ratten. Jag åker ner i diket, bilen voltar och blir ett vrak. Jag ligger livlös i bilen som en docka. Jag blir fri.
Den dagen kommer nog aldrig komma. Jag är för feg för självmord. Allt jag vill är att känna mig uppskattad, älskad. Min största önskan dom senaste jularna. Förmodligen min sista önskan också! Det svåraste målet jag har att uppnå i mitt liv måste vara känskan att känna sig uppskattad. Känslan av att nån älskar en.
Ju mer jag tänker på de ju mer vill jag bara ge upp. lika bra att sova.
\\ Dennis
Julen, när man ska ge och inte ta. (jag ger alltid mer än jag själv har råd med, både fysiskt och psykiskt)
Julen, när alla bryr sig. (om att handla meningslösa julklappar och äta god mat ja..)
Jag har aldrig riktigt tänkt på de som nu men julen är egentligen en dyster tid. Att inte alla människor ser hur dumma dom blir när dom slösar bort deras hårt ihop sparade pengar för julklappar. Människorna blir så glada när dom ger bort saker men dom ser inte dom få människor som varken kan ge eller få. Dom ser inte dom människor som mår dåligt innerst inne, eller dom människor som egentligen bara vill dö. Ja, tro de eller ej så är ju årets "gladaste" tid även den tiden då flest människor i begår självmord. Förstår mig på dom. Även fast man är omringad av människor så känns de ändå som att man står där helt själv. På senare tid har jag insett mitt misstag, jag är för snäll. Jag låter andra människor manipulera mig och utnyttja mig. Hur kan jag vara så dum, att jag inte ens ser vilka som är mina riktiga vänner eller vilka som bara utnyttjar mig. Jag börjar tvivla på mig själv, på mitt liv, på min omgivning. Har inte vågat mig ut ut mitt rum på några dagar nu. Mina föräldrar skäller bara på mig så fort jag kliver utanför dörren. Jag är ju så misslyckad, så dum. Jag va ju bara ett misstag ändå. I hela mitt liv har jag blivit nedtryckt i skoskaften av min omgivning. Mobbad nästintill hela grundskolan, på gymnasiet blev de lite bättre men inte nog bra.
Jag lägger mig i sängen på kvällen. Ligger i fosterställning, med täcket draget över huvudet. Tårarna rinner ner på lakanen. Jag tänker på mina föräldrar, som jag osäkert nog tror älskar mig. Jag tänker på mina vänner. Som jag mot förmodan tror jag har. Jag tänker på hur jag en dag bara ska sätta mig bakom ratten på bilen. Känna på ratten, starta stereon och höja volymen på favoritlåten. Sen bara gasa mig så långt bort jag kan från allt. Känna bilen kränga i kurvorna. Känna hur man ligger på gränsen, känna G-krafterna ta tag i dig och trycka dig mot ryggstödet. Jag vill se hur hastighetsmätaren letar sig mot högre mål innan bilen och jag ger med oss. Jag höjer musiken mer, jag blundar och släpper ratten. Jag åker ner i diket, bilen voltar och blir ett vrak. Jag ligger livlös i bilen som en docka. Jag blir fri.
Den dagen kommer nog aldrig komma. Jag är för feg för självmord. Allt jag vill är att känna mig uppskattad, älskad. Min största önskan dom senaste jularna. Förmodligen min sista önskan också! Det svåraste målet jag har att uppnå i mitt liv måste vara känskan att känna sig uppskattad. Känslan av att nån älskar en.
Ju mer jag tänker på de ju mer vill jag bara ge upp. lika bra att sova.
\\ Dennis